Jasså?
Inte det?
Det vet inte jag heller…!!!
När ni läser detta (tidsinställt inlägg) så är jag ”en eller annan stans”, åtminstone så HOPPAS jag det! Kidnappad, bortrövad och förhoppningsvis förförd, hahaha…
Fattar ni inte något?
Det är det knappt jag gör heller, jag vet bara att från lördag morgon till tisdag kväll så är jag ”någon stans”. Vill ni veta hur det hela ”började”? Kolla här, och skrolla ner till slutet av inlägget så fattar ni!
Weeeee…
Ja, det är knappt att jag vågar erkänna det, det är snudd på sorgligt det hela faktiskt! Rent av patetiskt skulle somliga säga, och det med all rätt…
Det började någon gång i mitten på 80-talet, en barndomsvän till Sven kom på den briljanta idén att de skulle köpa ett hus i Torrevieja i Spanien, på bästa solkusten! Snabbt fick han ihop några kollegor och kompisar, och för en (relativt) liten summa pengar var huset deras.
Åren gick, och familjeförhållanden ändrades osv, och den ena efter den andra köptes ut och till sist var det bara Sven och barndomskompisen kvar som ägde huset tillsammans med kök, tre sovrum, takterrass och balkong, ett stenkast från havet/stranden.
Visst låter det som en turistbroschyr!?
Visst kan ni se det för er, sand, sol, vatten och god mat, kan man ha det bättre?
Ja, inte vet jag, för jag har ALDRIG varit där, och senast Sven var där så kan man se av stämpeln i det numera utgångna passet att året var 1999…
Varför vi inte har åkt?
Ursäkta språket, men inte fan vet jag!
Vi är nog het enkelt för upptagna med att göra VIKTIGA saker, som att jobba tex. 
Men, se nu skall det bli slut på det, nu skall vi börja öva oss på att bli pensionärer! Jomenvisst skall vi det, så i november, innan julhandeln börjar, så har vi köpt var sin ”flygstol” minsann, och bara DET var ett äventyr vill jag lova för oss amatörer! 
Nu fattas det bara att vi börjar spela golf…!
SNÄLLA, skjut mig i så fall!!!
Det finns mycket jag förundras över, man kan ju tycka att ju äldre man blir, ju mer vet/kan/förstår man, och det finns mindre att förundras över…!
Men icke, jag är mer förundrad än någonsin tror jag, ta bara det där med kindpussarna till exempel!
Exakt NÄR kom det till Sverige?
Ni vet, den där kontinentala seden att både pussas och kramas ”i luften”, naturligtvis på BÅDA sidorna!!!
Jag har inte något emot det, inte principiellt, men på något vis känns det liksom ”naturligare” att fransmännen gör det än smålänningarna om ni förstår vad jag menar…
Det är samma kramkalas när man tittar på TV. Tittade på en repris med ”Arga snickaren” här om dagen, och jag kunde inte sluta undra över när det blev kutymt att ALLA skall krama ALLA!
På morgonen när alla hantverkarna kom (det var MÅNGA), då kramades det hej villt! Både varandra och de lyckligt utvalda husägarna.
När programmet led mot sitt slut, då skulle ALLA hantverkarna krama de lyckliga ägarna till huset, de kramade dessutom varandra och var tydligen som en enda stor familj…!
Det är HELT okej, folk får GÄRNA ”slösa” hej villt med sina kramar åt höger och vänster, tro inte något annat, de får hålla på och kramas PRECIS hur mycket de vill i tid och otid!!! Men jag måste ärligt erkänna att själv har jag ALDRIG känt något behov av att krama någon hantverkare, det skulle väl i så fall vara om han/de behagade att komma i tid…
Hur gör ni?
Kastar ni er om halsen på ”kreti och pleti”, strör kindpussar omkring er och känner er riktigt kontinentala eller gör ni som jag och ”sparar er” till några (relativt) få ”utvalda”?
Berätta…
PS: Ha nu en toppenbra dag, och kraaaaaaaaaaaaaam!!! Höhö…
Det är inte klokt vad tiden går fort, på fredag är det redan sista augusti och tittar jag ut genom mitt kontorsfönster så ser det ut såhär:
Som många av er har märkt, så har jag inte varit så aktiv i bloggen de senaste veckorna. Det beror på att somliga lägger mycket tid på att läsa min blogg ”så som fan läser bibeln”.
Det tar naturligtvis bort mycket av glädjen med att blogga HÄR, så de senaste veckorna har jag i stället bloggat flitigt i en ny och PRIVAT blogg där både jag och ni mer ostört kan få skriva och tycka vad vi vill om vad/vem vi vill utan att någon behöver ondgöra sig över innehållet!
Många av er har redan mejlat mig och fått länken till min nya blogg, ni som är intresserade kan mejla mig på tantmarits@gmail.com och komma med en förfrågan. (Inga garantier!)
Jag kommer dock inte att överge den här bloggen, men jag kommer inte att uppdatera varje dag så som jag har gjort i en 2 års tid. Jag hoppas att ni har förståelse för det och att ni som har varit bloggkompisar stannar kvar här eller hänger med till den ”privata” bloggen!?
Tjingeling.
Har ni tänkt på det, att det kan kännas riktigt BRA att resignera!? Ni vet, lägga drömmarna och förhoppningarna åt sidan, titta sanningen i vitögat och istället för att drömma sig bort ta tag i det man faktiskt har, finna sig i sakernas tillstånd och göra det bästa ut av det!
Som vädret!
Detta eländiga väder, nyss sken solen, och nu, när jag sitter här och mumsar i mig en lunchmacka (en sen sådan), då öppnar sig himlen återigen och det bara ÖSER ner!
Hjälper det att jag önskar att det vore annorlunda?
Hjälper det att jag ojar mig, stönar och stånkar?
NÄ, det gör ju inte det, utan jag får inse att somligt här i livet ”blir som det blir”, jag kan inte göra varken till eller från, och när man inser det och (försöker) lära sig leva med det, se då inträffar det något konstigt.
Plötsligt ser man MÖJLIGHETERNA istället, man ser lösningar, inser att man får en massa energi över som man tidigare lagt på att önska att det ena eller det andra vore annorlunda. Man inser att hösten är inte bara okej, den är egentligen underbart kravlös, klär man sig bara ordentligt, så är luften bättre, färgerna vackrare och aldrig smakar en hemlagad köttsoppa så gott som på hösten…
Samma princip kan man egentligen använda om mycket, det kan vara jobbet man inte trivs med, människor som inte är bra för en, ett förhållande som inte fungerar. Man VILL så gärna att det skall fungera, vill inte misslyckas, vill så gärna att det skall ”sluta lyckligt” och att alla skall trivas.
Men man vet ju innerst inne att det inte är möjligt, och när man vågar erkänna först för sig själv och sedan för andra att ”NEJ, det går inte det här” och sedan ta konsekvenserna av det, se då inträffar samma sak som när man inser att våren som aldrig kom gick över i en sommar som aldrig blev, man ser möjligheterna när man lyfter blicken från sin egen navel och skådar utåt, bortåt, mot nya mål…
Hösten är ljuvlig egentligen, nu skall jag sluta gnälla över allt jag inte kan påverka, åtminstone för en stund, hehe. Titta bara här, precis utanför köksfönstret har vi en stor och fin Rönn.
Vilken lycka egentligen!
Vad gnäller jag för?
Låt det med en gång vara sagt att jag är usel på att stava på ALLA språk, så Krille, BP mfl. får gärna komma med förslag till en bättre rubrik, hihi…. 
Nu har större delen av invigningen avnjutits, och jag kan bara konstatera, att det var den roligaste/mest humoristiska invigning jag kan minnas att jag har skådat, och jag har inte missat någon, varken sommar eller vinter, de senaste 40 åren!
Det var som sagt roligt och humoristiskt, och jag älskade hur de ilustrerade hur England gick från oskuldsfull vacker bondromantik via industrialismen, via lite finkultur och vidare över till det traditionella OS stuket med de aktivas inmarsch i otroligt fula kläder/hattar, då började jag tröttna lite lätt och började käka ostbågar och dricka….läsk!!!
Sommar OS är egentligen inte riktigt ”min grej”, jag sitter ju som klistrad när det är vinter OS, så det är kanske lika bra att jag inte är lika förtjust i sommaridrotter, men titta lite då och då, DET kommer jag (nog) att göra!? Men inte slaviskt och inte på någon speciell gren/idrott, utan jag kan slötitta på det mesta! 
Men missa en invigning, se det går INTE för sig, det är stor stas och får naturligtvis INTE missas!
PS: jag är ju, milt sagt, INTE något stort fan av Jacob Hård, så SKITKUL att Ebba satt med och kommenterade på ”sitt lilla vis”, hon gjorde det bästa kommentatorsjobbet någonsin i sådana sammanhang! Heja Ebba Von Sydow.
