Jag vet inte vad det är med er i dag, men plötsligt har jag (nästan) dubbelt så många unika läsare mot en “vanlig” dag, och det roligaste av allt, många har vågat skriva en kommentar också!!!
LOVE it!!!
Och vet ni vad, just i dag behövde jag det EXTRA mycket, så TACK SKALL NI HA ALLA SNÄLLA, SÖTA, GOA, RARA OMTÄNKSAMMA MÄNNISKOR. Jag älskar när ni tar er tid att komma med små och stora kommentarer, typ. 
PS: och än är dagen inte slut, det kanske dyker upp några ytterligare? 
Alltså, jag hänger TYDLIGEN inte med i tiden, för jag höll på att sätta morgonkaffet jag inte hade druckit i halsen lördags morse när vi stod och väntade på bussen framför biblioteket i Huskvarna!
Vi var ute i god tid, och vårt ressällskap hade inte anlänt än, och ni vet hur det är, man talar inte med folk ”hur som hälst” som står och köar, DET har jag lärt mig efter snart 30 år i Sverige… Åtminstone INTE tidigt på dagen, hehe.
Så jag försökte sysselsätta mig samtidigt som jag försökte hålla värmen och gick lite hit och dit och tittade i fönster osv. Då ser jag att det hänger en stor affisch i bibliotekets fönster som säger:
ÖH, vart tog sagorna om prinsar och prinsessor, troll och getabockar på väg till sitt grönbete vägen? Vad hände med Pippi, Alfons och Pettson och vart tog Madicken vägen?
Missförstå mig nu rätt, jag TYCKER att det är synd att vi alla alieneras från så mycket som ju är helt naturligt och därför BORDE gå att talas om, men i alla fall, jag var INTE förberedd på en bild där gosedjuren står kring en kista (?) täckt med tyg, blommor och glada (?) eller åtminstone söta små barn som käckt marscherar längs en hel radda med kors med en kista i handen och en spade käckt uppslängd på axeln…
Jag vet att jag har många yngre läsare med småbarn, kan ni vara så snälla och uppdatera en fördomsfull tant lite? Är detta det senaste? Eller är boken ”gamla nyheter”, det är bara jag som inte har koll?! Har ni läst boken och vad tyckte ni i så fall?
Ni som liksom jag är äldre, VAR DET BÄTTRE FÖRR? Vill ni att rödluvan skall ”komma tillbaka” eller är det JÄTTEROLIGT/BRA att vi lägger de gamla folksagorna ”bakom oss” och går vidare?
Ni som HAR barn och gillar lite ”bisarra” böcker kan få ytterligare boktips på Krille blogg, ni kan klicka er vidare här:
Jag skulle ljuga om jag påstod att det var lätt att kliva ur den underbart sköna och varma sängen jättetidigt lördag morse efter bara 3 timmars sömn och ställa sig i duschen… Jag fattar inte varför jag aldrig kan komma mig i säng när jag BORDE!!!
*SUCK*
Lilla resväskan var redan packad, och tro mig, jag kollade både 4 och 5 gånger att nödvändiga mediciner var med!!! Tur var kanske det, för kroppen gjorde liksom det den skulle per automatik, men hjärnan var ju inte med för fem öre…
Väl utanför dörren vaknade jag å andra sidan! Vilken vacker morgon det var! –5º och soligt och vad jag vet var det den första frostiga natten VI har haft i höst i alla fall. Nära har det varit, men nu var det ingen tvekan längre, det är snart vinter i Sverige!
Betydligt vaknare men fortfarande trött och tyst satt jag sedan i bilen på väg in mot Huskvarna där vi skulle möta upp vårt resesällskap och undrade vad jag hade gett mig in på…
Mina fina blommor var till och med tröttare än jag…!
Ingen skärpa, jag VET, men färgerna var fina…! 
Kontaktproblem…!
Borv vi vackert eller bor vi VACKER? Jag borde kanske gå upp tidigt oftare? Hmm…NEJ!
När vi hade kört en bit från huset till den besynnerliga tanten och kände oss någorlunda säkra på att hon INTE följde efter oss med en yxa eller nått, så stannade vi och jag kunde ÄNTLIGEN ta de 16 kortisontabletterna och lösa upp dem i lite vätska och få i mig lite ”motgift”… Tog en allergitablett ytterligare också, tänkte att det knappast kunde skada i alla fall!?
När vi äntligen kom ut på ”stora vägen” och satte kursen mot Kristiansand började det skymma, och jag tog en bild ut genom fönstret. Som ni ser så var ALLT deprimerande den dagen, inte många ljusglimtar alls, men håll med om att på ett lite deprimerande sätt så är bilden ändå vacker men suddig?
Ringde brorsan och konstaterade att jag behövde hjälp med att hitta till akuten när vi kom fram alternativt förslag till vart jag skulle vända mig om jag behövde akuthjälp INNAN vi kom fram…
Fick tala med min svägerska som kan det där, och vi enades om att HON skulle ringa akuten och be om råd! Vad jag INTE hade berättat för ”killarna” men som Aina listade ut var att jag kände mig ”tjock i halsen” och att det kliade! Alla med allergier vet att det INTE är bra, så ganska orolig var jag allt! Dock tyckte jag inte det fanns någon anledning att oroa Sven så mycket så han kanske blev distraherad och körde i diket, ja, ni fattar säkert? Visst är det väl bättre att försöka behålla lugnet, eller?
Nåja, Aina ringde tillbaka och berättade att OM det blev värre, så skulle jag ringa akutnumret, och då insåg jag att jag inte ens vet vad akutnumret är i Norge längre om man behöver akut medicinsk hjälp… NU kan jag tala om att det är 113… (SKÄMS)
Väl, jag skulle ringa akuten, tala om vart vi befann oss (HUR lätt var DET?) och sedan skulle vi köra som fan och ambulansen skulle komma oss tillmötes. BRA idé tyckte jag, och från och med då satt jag och läste NOGA på ALLA skyltar och försökte memorera var jag befann mig, något jag aldrig bryr mig om annars kan man lugnt påstå… Hehe.
FÖRRA gången jag fick en allergisk reaktion så gick den tillbaka lite efter några timmar, bara för att efter något dygn (när medicinen hade slutat fungera) öka dramatiskt i omfång. Risken andra gången var att reaktionen skulle komma snabbare/kraftigare så visst kände jag mig orolig, men istället blev det så att efter en dryg timme så kände jag hur det ”murrade” och kändes allment VÄLDIGT konstigt i läppen och att svullnaden nog gick tillbaka en aning!? Så när vi äntligen kom fram till Kristiansand så var åtminstone JAG vid gott mod men vrålhungrig, vi hann ju liksom aldrig käka, vi hade inte käkat något vättigt sedan den tidiga frukosten, faktiskt. 
Terje hade lagat en av våra absoluta favoriträtter, RIKTIG köttsoppa som man först käkar som just soppa, sedan tar man de större bitarna med grönsaker, HELA potatisar och större bitar kött och käkar med världens godaste löksås! Det är så vidunderligt gott och det var PRECIS vad vi behövde just då, en portion ”stärkande” husmanskost av bästa slaget!!!
Läppen hade uppfört sig bra senaste timmen, den var oförändrad, så jag bestämde mig för att just då behövde jag kärlek, omsorg och god mat bättre än ett akutbesök en sen fredagskväll på främmande ort, så vi högg in!
FÖRST var det skitsvårt att käka, läppen ville inte det jag ville liksom och jag spillde och hade mig, men med god vilja och lite uppfinningsrikedom så lyckades jag peta i mig en JÄTTEPORTION!
Jag vet inte om det var medicinerna som började ”ta” eller om det var den goda maten, kärleken och omsorgen som var utslagsgivande, jag vill gärna tro att det var det sista, men läppen lugnade sig ytterligare och jag bestämde mig för att helt skippa akuten vilket familjen ”gick med på” om jag LOVADE att uppsöka den det första jag gjorde nästa dag!
DET betydde att vi kunde stanna på kaffe och kaka också, vilket vi ALLA tyckte var ett bra beslut när vi fick smaka tårtan som ”mellanbarnet” Rikke hade bakat! Jag hade ”tiggt till mig” en tårta med ursäkten att Terje som skulle fylla år samma dag som vi åkte tillbaka skulle få en STOR present när vi kom OM vi fick tårta, så tårta fick det bli! Hehe. Är jag smart eller ÄR JAG SMART?
Anina och Ida tyckte (nästan) lika mycket om tårtan som vi gjorde, vad Merita tyckte (äldsta dottern) vet jag inte, för hon var inte hemma… Taskigt, men först till kvarn gäller, eller? ;-)
PS: jag var inte RIKTIGT så ansvarslös som man kan tro angående min läpp, för när vi skulle åka till hotellet för att checka in och krypa till kojs så körde Terje före och då till AKUTEN! Väl där lade Sven in positionen i sin GPS, och alla tre försökte vi lära oss vägen! Dessutom visade det sig att hotellet låg bara en liten bit från akuten! Så JA, jag ÄR halvidiot, men inte helidiot, typ…
